...var det missfall. Det KAN vara ett utomkveds också, men läkaren trodde inte det för att äggledaren inte var svullen och jag hade inget blod i buken. Livmodern var helt tom. Hon tog bort rester som satt fast vid livmodertappen, vilket gjorde förjäkla ont alltså! Jag blev helt svettig. På nåt sätt slappnade jag av lite mer när hon sa att hon visste hur ont det gjorde för att hon varit med om samma sak.
Sen sa hon att 20% av alla graviditeter blir missfall och att risken ökar mycket när man fyllt 37-38. Fick lämna hcg prov och det var jag även och gjorde på gynakuten i lördags. Får svar i morgon.
Jag tycker att jag betedde mig lite underligt hos läkaren. Alltså som att jag inte brydde mig. Jag var som vanligt, fast nervösare. Pratade som vanligt och kände mig avtrubbad eller hur jag ska förklara. När vi kom hem satte jag igång att baka, tvätta, städa....Helt knäppt. Men...på fredagen var jag helt förstörd. Ledsen, förbannad, lättirriterad och spenderade dagen i pyjamas i soffan och tyckte synd om mig/oss. Shoppade för ett antal hundralappar på nätet som tröst och käkade bullar och godis och hatade allt utom min familj. Samtidigt blev jag så känslig och gråtig över Skruttis, denna underbara lilla tjej och hur otroligt lycklig och tacksam jag är över att hon är vår och hon är bäst.
Jag har inte haft så mycket blödning fram tills igår förutom direkt efter ultraljudet. Igår fick jag hemskt ont i magen och ländryggen, som mensvärk gånger tre ungefär. Och sen dess blöder jag massor och har ont. Känner mig svag på nåt vis. Helt orkeslös. Är hemma från jobbet och bara är. Passar på att vila två dagar till, jag måste gå på onsdag, har inget läkarintyg. Jag är mest rädd för att blöda igenom på något hembesök, smärtan går ju att hantera och om inte annat så finns det ju smärtstillande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar