Tankar och känslor

Jag visste att det skulle komma. När allt fick sjunka in lite så kom både tårarna och mer och mer ilska. Nu ligger jag här i soffan och känner mig totalt värdelös. Så okvinnlig och jag skäms på nåt vis även om det inte är mitt fel att vi inte får barn. Men ändå undrar jag varför det inte fäste. Har jag stressat för mycket? Har jag någon bakterie där inne? Vad är det för fel? Solen skiner som bara den och jag är inne och bara ältar och deppar. Stirrar upp i taket och hör bm säga att värdet var under två. Ibland känns det så fruktansvärt orättvis även om jag vet att det är många som har gjort mycket längre ivf-resor än vi. Jag är oerhört tacksam över äggen vi har i frysen, ändå känns det orättvist.

Jag känner mig också så utanför. Mitt sociala liv ser helt annorlunda ut än för några år sedan. Jag har dragit mig undan både mina egna vänner och K´s. Jag har så svårt att umgås med ett gäng mammor som bara sitter och pratar om sina barn och allt som kretsar kring barnens liv. Åter igen - jag känner mig utanför. Tiden bara rinner iväg och inget händer. Vi förlorade så mycket tid i och med mitt sista utomkveds tycker jag. För att det blev så himla komplicerat allting.  Jag vill ha bevis på att ett embryo kan fastna i min livmoder. Jag vill bli mamma. Jag har inte tid och ork att vänta längre.