Pessimist!

Har varit ganska nere idag, ledsen på nåt vis. Barnlöshetskris?  35-års kris Jobbkris? Tandvärkskris? Semesterplanerkris? Det behöver ju inte var nån kris förstås, men jag tycker inte om att ha såna här smådeppiga dagar när jag vet varför jag nere, men ändå inte..... Kanske det är en blandning av alla ovanstående kriser.

Om jag inte blir gravid den här gången så fattar jag inte hur jag ska orka jobba fram till mitten av augusti när semestern börjar. Blir det inget så vill jag va hemma. Jag vill ligga under täcket och skrika och gråta ut min sorg och ilska. Jag vill inte gå till jobbet då. Men det måste jag.

Nu är jag pessimistisk igen, men det är sån jag är, jag är faktiskt en pessimist ganska ofta för jag hatar att bli besviken. Jag är så trött på falska förhoppningar. Jag vill bli glatt överraskad, därför är jag pessimist. Innan vi försökte få barn så var jag mycket starkare psykiskt. Efter mina utomkveds så har jag blivit mycket mer känslig. Det finns dagar då jag tycker det är skitjobbigt med alla gravidmagar på stan. De dagarna har inte varit många, men de har funnits. Jag har blivit så himla rädd också. Rädd för utomkveds och missfall fastän jag inte ens är gravid.  Alltså nästan överdrivet rädd.  Stackars K, han måste bli galen på mig snart så som jag nojjar mig. Tiden går så långsamt, jag vill att det ska var testdag NU.

Ja hörrni, jag som skulle förändra mig och bli mer glad och positiv. Det går ju sådär.....
Får ta nya tag i morgon. Ny dag, nya möjligheter.

God natt och sov gott.