Tiden går så fort

Jag tycker inte det var länge sedan jag var halvt (eller ok då, helt) hysterisk på hotellrummet i Madrid i höstas pga brunrött i samband med Crinonen. Nu är det bara 3 månader kvar tills Skruttis finns här hos oss! Så overkligt, så spännande, så pirrigt och så underbart! Tankar kring förlossningen försöker jag slå bort. Den får bli som den blir. Öhh, lätt att säga nu, får se om jag säger samma sak om två månader :-). Tiden har gått så fort. Tror det blir tre kämpiga månader, det kände jag idag när jag gick till VC. Trodde jag skulle dö pga foglossningen, hostan och min dåliga kondis. Promenaden annars var toppen, så himla fint väder, ljust och soligt. Hade gärna gått en timme om jag hade kunnat. När jag går här hemma eller på kortare turer så känner jag inte av de högra benet så mkt. Men idag var den där kniven tillbaka och skar kändes det som. Så synd, vill så gärna så gärna röra på mig. Ännu mer nu när jag börjar bli så stor och jag får halvt panik av att allting trycks uppåt och krossar mina lungor typ. Jag är kort och har kort överkropp, vet inte om det är därför. Min kompis som är lång känner ingenting av att det trycker uppåt. Jag tycker i alla fall att det är väldigt obehagligt.

Läkarbesöket gick smärtfritt. Han var trevlig. Han tyckte dock det verkade onödigt att kolla Mykoplasma, för det går ändå inte att behandla. Men eftersom min bm vill jag skulle kolla så gick han med på det.

Läkaren skrev ut Cocillana. Vi hade en liten diskussion om det, men han försäkrade att det var ok med den som gravid och han visade mig vad som stod i Fass. Om jag tar nåt så blir det till natten och då en mindre mängd än vad han sa. Det skulle vara skönt att få sova lite bättre.