Mitt psykiska mående

Idag pratade jag med en kollega och berättade att min sjukskrivning är förlängd. Jag ville först bara vara hemma veckan ut, sen ändrade jag mig till onsdag (men sa att jag kanske går på måndag ändå, men vill känna efter), men då sa läkaren att han skriver intyg för hela nästa vecka. Om jag nu förstod honom rätt. (Det är inte alltid lätt att förstå danska och det var usel mobiltäckning så samtalet bröts vid ett tillfälle). Hur som helst, min kollega frågade hur jag mår. Jag sa att fysiskt är det oförändrat, men psykiskt mår jag mycket bättre. Då ifrågasatte hon det och undrade om jag inte låtsas för mig själv att jag mår bra psykiskt. Hmmmm, gör jag det? Jag var tvungen att tänka efter ett tag. Jag tror faktiskt inte att jag gör det, jag försöker bara hantera situationen. Alltså, det är klart är jag är super, superledsen, besviken, arg och tycker det är fruktansvärt sorgligt (och ibland orättvist) att ännu en gång ha drabbats av ett utomkveds. SÅKLART!!!!!  Jag får panik när jag tänker på att jag fyller 35 och K 43. Jag får panik när jag tänker på att vårt embryo av toppkvalitet har fastnat i min elaka kropp. Jag känner mig som en mördare ibland.  Det ÄR inte det minsta kul, det är skitläskiga känslor. MEN, jag kan inte tänka på det hela tiden, jag måste fokusera på framtiden. Annars är det risk att jag blir deprimerad och hela livet rasar och det vill jag inte. Jag orkar inte med det och det ger oss inte heller embryot tillbaka så det kan fästa på rätt ställe.