Såhär vid jul har jag varje år en massa tankar om mina tre mammor. Jag vet inte om det är för att julen handlar så mycket om familjen och släkten. Det är främst de första två som dyker upp i huvudet. Fram till jag var runt 20 var jag nyfiken på om min adoptivmamma nån gång skulle höra av sig med ett kort till jul. Eller kanske ringa. Numera finns hon bara i tankarna omringad av en massa frågetecken. Jag tror att hon aldrig nånsin kommer höra av sig, varken till jul eller nån annan dag.
Var finns min biologiska mamma? Lever hon? Jag mår ibland dåligt över att jag har det så jäkla bra och hon antagligen lever i fattigdomen i Indien och med allt vad det innebär. Även om jag alltid tyckt mycket om julen så har jag ofta haft dagar då jag varit ledsen. I år har jag en enorm längtan efter att träffa min biologiska mamma. Vill berätta att hon ska bli mormor. Vill att hon ska få äta julmat och öppna julklappar. Nån som jag aldrig träffat eller ens sett. Det är kanske helknasigt.
Tycker inte alls att det är knasigt att du funderar på dina mammor. Jag har ganska månag nära vänner som är adopterade från olika delar av världen och framåt högtider dyker dessa frågor o funderingar upp hos många av dem. Vi diskuterade detta i helgen med två av dem. De tog själva upp det.
SvaraRaderaKRAM