Det är inte jag

Jag trivs inte med att må såhär. Såklart är jag jättetacksam över att vara gravid, det är inte det. Men att bara kunna ligga ner hela sin fritid är liksom inte jag. Jag mådde förjäkla dåligt efter mina utomkveds och cellgifterna, med smärta, illamående osv. I morse mådde jag precis lika dåligt. Jag var helt darrig och kallsvettig och kunde inte ens stå och borsta tänderna utan att behöva sätta mig ner tre gånger och pausa. Tänkte nästan, nästan vara hemma från jobbet faktiskt. Men det är inte heller jag. Så jag satte mig på bussen med min plastpåse redo i väskan. Dagen har varit jättejobbig. Somnade nästan på en utbildning pga Postafen och har mått så otroligt illa igen nu på kvällen och tidigare under eftermiddagen. Det enda jag får i mig är mackor, yoghurt och skorpor. Har försökt småäta ofta idag, men jag märker ingen skillnad. Och jag har redan gått upp 2 kg. För att jag äter en massa skräp.

Jag var nästan gråtfärdig ett tag idag om jag ska vara ärlig. Det är ju skitbarnsligt och svagt att bli gråtfärdig, men jag vill kunna jobba och njuta av att vara gravid. Jag kan inte gå på hembesök hos folk, sitta i deras vardagsrum eller kök med en plastpåse i knäet och fråga om det är ok att jag går i väg och spyr om det behövs. Hembesök är ju liksom mitt jobb. Och att sitta där med en plastpåse är inte jag. Att sitta där utan en plastpåse och kanske spy på deras fina soffa är inte heller jag. Alltså undviker jag hembesök, dvs jag sköter inte mitt jobb just nu. Det är inte jag.

Får så dåligt samvete över allt här hemma också. K gör allt här. Då menar jag ALLT. Han säger att jag inte ska ha dåligt samvete. Men jag har det ändå. I dag kom bästaste K dessutom hem med en present till mig för att jag mår så dåligt just nu:

Jag älskar Leilas böcker och program.

Ett väldans gnällande på mig. Som vanligt. Förlåt. Jag orkar bara inte riktigt med att må såhär.  Helt allvarligt:  finns det verkligen ingenting som hjälper mot illamåendet?